glasblasarnsbarnbarn

Nu är jag trött på de som vi har lånat Fridas foderponny av. De hör aldrig av sig, inte ens när de lovat att höra av sig. De skiter högaktligen i hur deras häst mår. Vi har haft Baby sen i juni. I september kände Frida att nej, hon fixar inte den här hästen längre. Hon stegrar sig, sliter sig och rör sig som en stelopererad gammal kärring. Frida ringde i oktober och sa upp kontraktet. Men enligt de här smarta människorna ska vi ha hästen fram till årsskiftet, eftersom vi inte sa upp kontraktet en månad innan det förlängdes med tre månader (vi skulle alltså, enligt dem, sagt upp det den 22 augusti 2008). Ikväll tittade jag lite närmare på kontraktet. Om vi nu ska följa deras resonemang så gäller avtalet fram till den 22 december. Men vi sa upp det den 22 oktober och jag frågade dem vid tecknande av detta kontrakt om en månads uppsägningstid var det som gällde. Svaret var ja. Men det jag upptäckte ikväll gör att vi kan skita allt som sagt, för kontraktet är inte ens undertecknat av dem. Jag har skrivit under det, men de har inte gjort det.

Alltså är kontraktet inte ens värt smutsen under mina ridskor. Vi trodde vi fick en fräsch läromästare som var lite busig men ändå lätthanterlig. Hästen vi får är stel, stegrar sig när veterinären är ute (pinsamt och FARLIGT) och helt stissig (Frida vågar inte rida ut själv med rädsla för att hästen ska få panik, något som hänt ett antal gånger). Och de här människorna har inte ringt sen i juli för att höra hur deras häst har det. Becca ville inte ens prata med Frida när de ringde.

Utöver allt detta så har hästen med sig en sadel som sitter riktigt dåligt. Efter varje ridpass ser man hur sadeln rört på sig, pälsen är alldeles luddig och under ridpassets gång ser jag flera gånger att Frida sitter alldeles snett därför att sadeln glidit. Hovarna var ca 5 cm för långa i tårna (något som enligt ägarna var vårt fel, men jag kan tala om att hovar inte växer 5 cm på 10 veckor). Jag försökte tala om för dem att något är fel på den här hästen, hon mår inte bra, men de brydde sig inte alls. Nu skulle de ringt igår för att tala om ifall de fått någon ny stallplats så vi kan lämna tillbaka henne. Men tror någon att de hört av sig? Nej. Och jag är inte förvånad.

Detta var sista gången vi lånade en häst av någon. Hädanefter köper jag en häst om jag vill ha den. Men aldrig mer fodervärd!

Det är faktiskt lite synd om mig. Inte mycket, men lite.

Igår gick allt bra med lilla Freya. Fick ett intressant förslag av Anneli som kommit hem nu. Hon undrade om jag ville betäcka Freya med hennes lilla frieserhingst till våren. Jag är ju sådan att jag alltid velat ha ett föl. Med Mardi blev det ju inte av p g a diverse omständigheter. Hittade ingen bra hingst i närheten och hade helt enkelt inte råd. Fast Annelis hingst finns ju nära till hands så att säga, och jag tror att en korsning mellan ardenner och frieser skulle bli bra. Har rådfrågat några "hästiga" kompisar, som höll med mig om att det lät mycket intressant.

Strax ska jag gå till affären och se om jag kan få mina plusgiro-pengar (betalade för mycket på två räkningar, något som aldrig inträffat förut haha=)). Jag hoppas det går bra, men jag har inget giltigt ID-kort så de kanske inte vill ge mig några pengar, vem vet.

Annars har inte mycket hänt sedan igår. Jag har tydligen snarkat hela natten så sambon inte kunde sova. Stackars honom. Bellman har rivit omkull lite olika föremål i huset och Sickan löper (stackars Bellman fattar ingenting när hon börjar jama och trampa runt, han är ju så liten). Jag har ansökt om en semesterdag i december och det fick jag. Trevligt. Ska julhandla med mamma då hade jag tänkt. Ska bli roligt, vi har inte träffats på bra länge nu.


Nåväl. Ha det bra!

Idag är det faktiskt helt blankt i huvudet på mig. Kan vara efterverkningar av helgen, den var lite mer intensiv än vanligt men mycket trevlig ändå. Jobbade som vanligt och kom hem och var helt slut igår eftermiddag. Piggade på mig lite framåt kvällen som avslutades med mys med sambon. Det enda tråkiga är att jag har sånt tryck över bihålorna. Har haft det ett bra tag nu, och det tycks inte vilja försvinna. Om sådär en halvtimme ska jag ut till stallet och gosa med Freya lite. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på, men det ger sig nog. Kan ju faktiskt bara ta in henne och öva på social samvaro.


Usch, vill verkligen inte bli sjuk nu. Men det är nog tyvärr på gång. Har gojs i halsen och om morgnarna låter jag som jag druckit whiskey och rökt två paket cigaretter. Kan vara en jobbig utdragen förkylning som kommer och hemsöker mig snart. Vill inte.

Annars har allt varit lugnt och jag har inte mycket att rapportera. Såg reprisen av Idol igår, och det var väl lite halvtråkigt. Är trött på att reta mig på lille Johan, han är söt men kan inte sjunga utan slaktar låt på låt. Robin E kan sjunga, men honom skickar folket hem. Anna är en lipsill, Robin B är hög på nånting, Kevin är bra och Alice har jag tröttnat på. Visst, hon KAN sjunga, visst, hon ÄR söt, men var finns innehållet? Jag börjar tro att det bara är ett tomt skal. Snart faller ytan av och det visar sig att hon är en robot. Håller med Laila B: "Det här var så gulligt så man vill kräkas". Hon är jättegullig, men det går bara till en viss gräns. Om hon visar lite mer rock så kanske jag ändrar mig, men tills dess kommer jag vara en smula avvaktande och skeptisk.

Nähäpp. Nu ska jag massera min näsa och sen tar jag bussen till stallet.

Have a nice day.

Nu, äntligen, har jag kommit igång på nytt med min vackra flicka. Och på några dagar har jag gjort en chockerande upptäckt: Någon har bytt ut min bossiga, bestämda Freya mot en annan häst. En snäll, kanske lite överspänd, men ändock helt hanterlig häst. Jag hämtar henne i hagen; inga problem, jag binder upp henne i stallgången; hon är helcool, jag longerar henne; hon kan alla röstkommandon. Och på det viset fortsätter det. Jag behöver bara tillrättavisa henne en enda gång, och det är när hon vevar lite med ena frambenet. Annars, ingenting. T o m hovlyften flyter på utan en enda malör. Så nu vill jag veta, vem är du, och vad har du gjort med Freya?? Haha. Men ärligt talat, jag känner inte längre igen min lilla obstinata treåring. Något har hänt med henne, men jag vet inte vad.

Fast så länge det fortsätter på samma sätt så är jag nöjd. Imorgon blir det uppsutten träning med min favorit-"dummy"  Frida. Hon ser fram emot det, och det gör jag också. Lägger in lite dagsfärska bilder av min "lilla" häst ( som btw har vuxit ur sitt träns och snart grimman också).



Freya inne i stallet, sååå lugn




Freya och Wilco (Freya till vänster)





Ett misslyckat försök till porträttbild (hon kom för nära)

Jag har börjat använda ett nytt uttryck. Amerikanskt. Jo, men tänk själva, allt som är sådär fullt av känslor och "oh my god" är ju så himla amerikanskt. Och jag älskar att hata det. Folk som skriker och gapar och gråter och skrattar till höger och vänster. Ja, det är amerikanskt. Billiga människor som inte kan prata ordentligt och som hänger ut otrohet och snaskigheter offentligt. Det är ju bara såååå amerikanskt. Men å andra sidan, hellre amerikanskt än svenskt. I Sverige är man ju så himla krystad och och korrekt och missunsam. Minsta spår av originalitet ses som något väldigt avvikande och kanske farligt rentav. I Sverige får du gärna vara rolig, men gud nåde dig om du inte är politiskt korrekt. Fy dig om du tycker att du är bra rolig och har talang. Du får inte tycka att du gör något som är bra eller speciellt. Det är upp till andra att bedöma. Be gärna om ursäkt för dig själv, det är bra. Men våga inte ta plats och tro att du är nåt.

Några av mina favoritprogram på TV är amerikanska. Jag fullkomligt avgudar "Top Model", det härligt bitchiga och egocentrerade programmet som Tyra Banks leder. Jag har sett den svenska motsvarigheten och det var en riktig soppa. I det amerikanska originalet fokuserar man på annorlunda utseenden, sunda kroppar och härlig personlighet. Självklart finns det med några bitchiga tjejer som man stör sig på, men det är ju så det ska vara. I den svenska varianten får tjejerna höra negativa kommentarer om sin kroppar, de måste bli av med (obefintligt) fläsk och är för korta/för långa/har fel benstruktur osv osv....ja i stort sett allt med deras kroppar är fel. En gammal avdankad halvkänd modell har alltså mage att sitta och kritisera unga kvinnors kroppar och försöka få dem att banta trots att de redan är smala och snygga. Hoppas aldrig detta program kommer tillbaka till trean. Fy.

Men såna är vi i Sverige. Ingen duger, alla kan förbättras, men OM de gör det så ska de ändå inte vara stolta för det är fel fel fel! Du duger inte som du är, fatta det.

Vi ser ner på Amerika. Vi ser amerikaner som isolerade, pösande och mindre vetande fånar som visar känslor och är stolta över sig själva. Något sånt skulle aldrig förekomma i det här landet.

Men nu har fjällen fallit från mina ögon. Jag vill vara amerikan! Jag vill vara stolt och skratta och gråta utan att någon tycker att jag är rubbad.

Så. Sverige är ett litet fint land med en massa bra människor, men skulle du fråga dem så skulle de säga: "Nä, men jag är väl inget speciellt...." följt av ett generat leende. Och OM vi nu skulle hylla någon så måste personen i fråga verkligen gjort något extraordinärt (gärna räddat ett barn ur ett brinnande hus eller så) annars är det väl inget. Och den perosnen får verkligen inte skryta med vad han/hon gjort för då blir det tji hyllning.

Men nu ska jag vara lite tokig. Jag vill bara tala om för er att ni är jättebra. Oavsett vilken funktion ni fyller i samhället så är ni helt otroliga. Skratta och gråt. Det är tillåtet.

Ja, men det är det ju. Vad gör vi egentligen med våra liv? Hur många av oss vågar leva sin dröm? Hur många har förutsättningarna och vet hur man gör? Jag har inte den blekaste aning. Jag antar att jag är en väldigt enkelspårig människa. För ett år sedan bekymrade jag mig för ekonomi, plugg och förhållande. Nu har jag överhuvudtaget inte orken att bekymra mig för något. Jag satt just nu och räknade hur många pass jag arbetat sedan den 1 augusti. 57 blev det. Dagpass och delade ( = 11 timmar). Mest kvällar och delade blev det. Typ 35 stycken. Inte konstigt att tiden försvinner. De dagar jag väl är ledig så är jag så trött att jag precis orkar slänga in två maskiner tvätt och dammsuga och städa köket. Sen är jag förbrukad. Inte för att jag trivdes med mitt liv innan, jag mår så mycket bättre nu. Men det är absurt att jag jobbat så många kvällar. Ingen annan på jobbet kommer i närheten av det antal jag uppnått. Men nu är det no more. Jag ska arbeta de kvällar som står på mitt schema, men sen orkar jag inte mer. Och jag stämplar inte mina sista procent så varför ska någon tvinga mig?

Missförstå mig rätt, jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. Men en del människor saknar förståelsen för att jag faktiskt har (eller hade) ett liv utanför också. Jag har barn, även om de inte är mina egna. Jag har djur som jag gärna vill spendera min tid med. Så varför är jag så satans mesig? "Ehh...jodå, klart jag stannar kvar till klockan 19 fast jag slutar klockan 15....Sjuk, sa du? Stackars dig, stanna gärna hemma, jag kan jobba 14 timmar på raken, det är lugnt". Och varför tror mina överordnade att det är ok att ringa mig halv åtta på morgonen en ledig dag bara för att fråga om en tur som jag ska jobba i december? På ett papper i personalpärmen finns vissa saker vi som personal ska tänka på, så som klädsel, prata i mobil och dylikt. Detta är något jag respekterar. Det står även att man inte ska ringa och störa den som är ledig i onödan, för man behöver sin lediga tid. Ja, det gör man. Så ring mig inte, snälla!

Men nu ska det bli ändring. Visst ställer jag upp i nödfall, men inte oftare än så. Och jag tänker inte byta turer lika frekvent som andra byter strumpor. Jag vill ha mitt schema som det är. Jag älskar mitt schema.

Så, då fick jag ur mig lite gnäll.

Snälla, alla ni, skänk en tanke till alla underbara timvikarier som finns därute. De som hoppar mellan arbetsplatser och ställer upp i ur och skur. De som kommer till jobbet med ett vänligt leende, väl medvetna (hoppas jag) om att de verkligen behövs. Hade vi inte haft våra timvikarier hade jag hamnat på något trevligt ställe med människor i vita rockar som observerat mig medan jag rullat en toarulle.

Fast det hade kanske varit roligt, vad vet jag.




Crazy....

Lite dragen....




Tå-tvätt




Trött

Är trött efter att ha jobbat i helgen. Sov till klockan tolv idag, men nu är jag trött igen. Jag tror fortfarande att det är sensommar, så jag blir väldigt chockad när jag vaknar och det är frost ute. Eller när jag går hem från jobbet och allt gnistrar. Det är väldigt vackert, men väldigt kallt.

Jag har aldrig förstått mig på människor som går ut och motionsgår eller springer alldeles frivilligt. Jag är en sån som jobbgår. Jag går från busshållplatsen till jobbet därför att jag måste. Jag brukar stressgå och då har man inte tid att uppskatta träd och sånt. Men igår kväll hade jag tid för bussen gick senare. Och det var faktiskt lite mysigt.

Så lite då och då tog jag upp mobilen och tog närbilder på frosttäckta växter. Såhär blev det:






Men jag vill inte ha någon snö.