Jag
Ja, det är faktiskt jag.
Ett nytt försök
Min gamla blogg har gått hädan. Vila i frid ebbainabben.blogg.se. Jag insåg efter mycket grubbel att början på mitt år varit en tragisk historia. Det övergick snart i en skärande ironi, och nu är jag nog äntligen framme vid harmonin. Jag har nämligen:
a) Jobb
b) Trygghet
c) Tid
d) någon form av Motivation
Jag kan sammanfatta för er som inte hängt med i svängarna. En gång hade jag en underbar häst som hette Mardi (och heter fortfarande). Allt fungerade, vi hade hittat varandra och livet som hästägare var helt otroligt bra. Även på relationsplanet var allt bra. Tillsammans med underbar man, söta plastbarn och gullig katt. Men så kom man till det personliga planet. Där stämde ingenting. Total rotlöshet rådde. Jag visste inte vad jag ville bli, hoppade på utbildning efter utbildning och ingenting stämde. Ångest. Ekonomin var ett bottenlöst hål som jag sögs ner i.
Hur i hela världen skulle jag ha råd med min häst? Jag bytte stall, korkad som jag var. Hela vintern såg jag hur de futtiga pengar som kom in på kontot snabbt försvann i ensilage, stallhyra, torv, foder mm mm. Men jag höll skenet uppe. Sambon började gnälla, för vi hade ju aldrig råd med någonting. Mat var det som stod överst på prioriteringslistan. Annars fanns inte mycket vi kunde unna oss.
Så kommer då vändpunkten. Den består av att jag har skulder som ska betalas, inga "Lyxfällan"-skulder på flera hundratusen, men ändock skulder. En fredagkväll dricker jag såpass mycket alkohol att hjärnan blir bedövad. Jag sätter mig vid datorn och lägger ut en annons på Mardi. Tårarna rinner, jag mår uruselt. Dagen efter ringer 3 personer. En av dem kommer och provrider. Hon köper Mardi. Månaden som följer är höljd i dimma. Jag fortsätter låtsas att allt är bra. Jag betalar mina räkningar, slipper den tunga stenen i bröstet. Men istället har jag som ett öppet sår i hjärtat, ett sår som någon häller syra i med jämna mellanrum så det slutar aldrig att svida.
När månaden gått ringer de från LSS. Vill jag jobba där i sommar? Det vill jag, och eftersom de har personalbrist kastas jag snart in som timvikarie. Sommaren kommer, jag jobbar som en galning mer än heltid. I början på augusti blir jag erbjuden ett vikariat. Jag tar det, såklart. Plötsligt behöver jag inte oroa mig för min ekonomi, jag får in pengar på kontot varje månad. Jag köper en ny häst, dock ingen superdyr, utan någon som passar min budget. Jag har råd att köpa en häst, jag har ändå pengar kvar. Men saknaden efter min första egna häst är fortfarande väldigt stor. Hon befinner sig ständigt i en suddig del av min hjärna. Tänk om jag fått jobb bara EN månad tidigare. Då hade jag haft henne kvar.
Men sådant går inte att göra något åt. Jag är lycklig med min vackra, envisa Freya. Och jag tror att mitt liv äntligen har ordnat sig. Idag betalade jag räkningar på nära 6000 och har fortfarande över 12000 kvar på kontot. Jag har jobb fram till årsskiftet, och kommer med största säkerhet att ha det nästa år också.
Man vet aldrig vad som kommer att hända i livet. Hela våren var jag övertygad om att jag skulle få det värsta året någonsin. Och på ett sätt var det sant. Men det blev också mitt bästa år. Världen är konstig, och ibland gäller det att inte tänka för mycket, utan bara förstå att prövningar är till för att övervinnas.
Och jag tycker att jag lyckades ganska bra.
a) Jobb
b) Trygghet
c) Tid
d) någon form av Motivation
Jag kan sammanfatta för er som inte hängt med i svängarna. En gång hade jag en underbar häst som hette Mardi (och heter fortfarande). Allt fungerade, vi hade hittat varandra och livet som hästägare var helt otroligt bra. Även på relationsplanet var allt bra. Tillsammans med underbar man, söta plastbarn och gullig katt. Men så kom man till det personliga planet. Där stämde ingenting. Total rotlöshet rådde. Jag visste inte vad jag ville bli, hoppade på utbildning efter utbildning och ingenting stämde. Ångest. Ekonomin var ett bottenlöst hål som jag sögs ner i.
Hur i hela världen skulle jag ha råd med min häst? Jag bytte stall, korkad som jag var. Hela vintern såg jag hur de futtiga pengar som kom in på kontot snabbt försvann i ensilage, stallhyra, torv, foder mm mm. Men jag höll skenet uppe. Sambon började gnälla, för vi hade ju aldrig råd med någonting. Mat var det som stod överst på prioriteringslistan. Annars fanns inte mycket vi kunde unna oss.
Så kommer då vändpunkten. Den består av att jag har skulder som ska betalas, inga "Lyxfällan"-skulder på flera hundratusen, men ändock skulder. En fredagkväll dricker jag såpass mycket alkohol att hjärnan blir bedövad. Jag sätter mig vid datorn och lägger ut en annons på Mardi. Tårarna rinner, jag mår uruselt. Dagen efter ringer 3 personer. En av dem kommer och provrider. Hon köper Mardi. Månaden som följer är höljd i dimma. Jag fortsätter låtsas att allt är bra. Jag betalar mina räkningar, slipper den tunga stenen i bröstet. Men istället har jag som ett öppet sår i hjärtat, ett sår som någon häller syra i med jämna mellanrum så det slutar aldrig att svida.
När månaden gått ringer de från LSS. Vill jag jobba där i sommar? Det vill jag, och eftersom de har personalbrist kastas jag snart in som timvikarie. Sommaren kommer, jag jobbar som en galning mer än heltid. I början på augusti blir jag erbjuden ett vikariat. Jag tar det, såklart. Plötsligt behöver jag inte oroa mig för min ekonomi, jag får in pengar på kontot varje månad. Jag köper en ny häst, dock ingen superdyr, utan någon som passar min budget. Jag har råd att köpa en häst, jag har ändå pengar kvar. Men saknaden efter min första egna häst är fortfarande väldigt stor. Hon befinner sig ständigt i en suddig del av min hjärna. Tänk om jag fått jobb bara EN månad tidigare. Då hade jag haft henne kvar.
Men sådant går inte att göra något åt. Jag är lycklig med min vackra, envisa Freya. Och jag tror att mitt liv äntligen har ordnat sig. Idag betalade jag räkningar på nära 6000 och har fortfarande över 12000 kvar på kontot. Jag har jobb fram till årsskiftet, och kommer med största säkerhet att ha det nästa år också.
Man vet aldrig vad som kommer att hända i livet. Hela våren var jag övertygad om att jag skulle få det värsta året någonsin. Och på ett sätt var det sant. Men det blev också mitt bästa år. Världen är konstig, och ibland gäller det att inte tänka för mycket, utan bara förstå att prövningar är till för att övervinnas.
Och jag tycker att jag lyckades ganska bra.
