glasblasarnsbarnbarn

Mitt liv känns nästan otäckt tryggt nu. Jag bara väntar på ett bakslag. Det enda jag känner dåligt samvete över är att jag inte gör så mycket med Freya som jag borde. Måste komma igång bättre och hitta motivationen där också. Så fort jag kommer igång och gör något så mår jag jättebra och tycker det är kul. Men så kommer det en massa emellan. Jag måste, måste, måste ta tag i det nu. Och så vill Calle åka till Öland i morgon. Jag känner inte för det. Men vi åker hem redan på lördagen så söndagen ska jag vika åt hästträning. Och onsdag och fredag också. Längtar tills Melina kommer hem så hon kan peppa mig. Det behövs. Och så måste jag ringa veterinären för vaccination också. Och hovslagaren.

Ibland känner jag mig som världens sämsta hästmänniska. Och den känslan är obehaglig. Kanske var det bara tur att det gick så bra med Mardi? Kanske kommer jag misslyckas helt med Freya? Det är det som gör mig så orolig. Men jag SKA klara det.

Med lite tur och högre makter på min sida ska det väl gå.

Hoppas jag.